Jag såg en tjej som på bilddagboken skrev att hon var trött på svaga människor. Människor som "tror att allt handlar om dem" och "som tar åt sig av minsta lilla". Först tog jag åt mig (ironin, haha) men sen insåg jag, när jag läste vidare i hennes text att jag varken är eller vill vara en sån människa.
Hon skrev om att man stannar i utvecklingen pga sin depression, man är fortfarande 16 år gammal i huvudet. Om man inte gör något för att hjälpa sig själv.

Jag har levt med depression länge, mycket längre än vad jag själv trodde. Och jag vet hur de där dagarna är då man bara inte kan ta sig upp ur sängen, livet känns meningslöst, man känner sig ful och fet... Hade den känslan krypandes idag, men insåg att även fast jag går på mediciner så är det även upp till mig att se till att effekten de ger fungerar. Att gå upp, äta ordentlig frukost, träna som jag ska.. allt det där som jag vet att jag mår bra av måste även jag kämpa med.

Känner mig dock lite ensam i min ångest, så kommer behöva en person att prata med.

 

Många kommer att behöva hjälp någon gång, men det är även upp till var och en att göra det man kan för att få livet att kännas lite ljusare. Om bara lite. Inte lätt alla gånger, absolut inte. Och det är så olika liv, så man kan inte riktigt generalisera.

En sak jag hatar är människor som säger; "Ahmen ryck upp dig!" "var inte så deppig, gaska upp dig lite!"

 

Sluta. Bara sluta.

Detta är min kamp. Min kamp mot depressionen och för att känna mig värdefull och hel som människa.

 

Buh baii!