lillafia.blogg.se

Jobbsökande, piller och framtidsplaner

Längesen jag skrev nu.
Vad händer nuförtiden? Blir förmodligen av med mitt ena jobb snart då deras regler är helt cp.
Men försöker söka nytt så gott jag kan.
Pillerna ger effekt, har inte alls samma ångest längre.
Har framtidsplaner nu. Ska söka in till en bildlinje på en folkhögskola och sen gå en lärarutbildning. Ska bli bildlärare!
Sen kanske, KANSKE, ska vi flytta så vi bor som i ett kollektiv med en eller två andra vänner. Är så sjukt pepp!

Förr ville jag absolut inte bo så, då jag ville "bli vuxen fort". Men man är ju inte mer eller mindre vuxen beroende på hur man bor.
Bästa är att det är vänner jag trivs sjukt bra med också. Så hoppas att en bra 4:a dyker upp snart!

Enda orosmomentet just nu är jobb. Men jag ska söka som fan nu och se till att få något nice.

Nu ska jag kolla jobb och ta det lugnt.

Bild 1: ett gameboy color jag och Victor fick låna av Anders. Super Mario mhm<3

Bild 2: mitt kortaste hår växer som ogräs, och har börjat göra lite som det vill nu. Längtar tills det blir långt!

Bild 3: en klänning jag hittade på second hand igår. Gav 40:- för den. Fuck vanliga klädbutiker, second hand är bäst.

Over and out.


"Trött på svaga människor"

Jag såg en tjej som på bilddagboken skrev att hon var trött på svaga människor. Människor som "tror att allt handlar om dem" och "som tar åt sig av minsta lilla". Först tog jag åt mig (ironin, haha) men sen insåg jag, när jag läste vidare i hennes text att jag varken är eller vill vara en sån människa.
Hon skrev om att man stannar i utvecklingen pga sin depression, man är fortfarande 16 år gammal i huvudet. Om man inte gör något för att hjälpa sig själv.
Jag har levt med depression länge, mycket längre än vad jag själv trodde. Och jag vet hur de där dagarna är då man bara inte kan ta sig upp ur sängen, livet känns meningslöst, man känner sig ful och fet... Hade den känslan krypandes idag, men insåg att även fast jag går på mediciner så är det även upp till mig att se till att effekten de ger fungerar. Att gå upp, äta ordentlig frukost, träna som jag ska.. allt det där som jag vet att jag mår bra av måste även jag kämpa med.

Känner mig dock lite ensam i min ångest, så kommer behöva en person att prata med.
 
Många kommer att behöva hjälp någon gång, men det är även upp till var och en att göra det man kan för att få livet att kännas lite ljusare. Om bara lite. Inte lätt alla gånger, absolut inte. Och det är så olika liv, så man kan inte riktigt generalisera.

En sak jag hatar är människor som säger; "Ahmen ryck upp dig!" "var inte så deppig, gaska upp dig lite!"
 
Sluta. Bara sluta.

Detta är min kamp. Min kamp mot depressionen och för att känna mig värdefull och hel som människa.
 
Buh baii!